Kristofobi hos vänstern?

I regeringens nya läroplan stärks kristendomens särställning i religionsämnet vilket är bra. Kritiken från vänstern och sekulära humanister följer med självklarhet. Humanisterna i sin socialliberala arrogans föraktar religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Vänstern är kritisk då inte islam får likställas med kristendomen och islams högtider får samma status som de kristna. Björklund slår in öppna dörrar här och använder sig av sunt förnuft och resultatet blir att han ifrågasätts. Inget nytt under solen i det mångkulturella Sverige med andra ord.

De flesta inser dock att beslutet är vetenskapligt riktigt. Sverige är fortfarande i mångt om mycket ett kristet land och har formats starkt av kristendomen i närmare ett millennium. Kristna värderingar och traditioner har således dominerat influenserna och bidragit starkt till kulturen vi lever i idag. Att kristendomen måste ha särställning i religionsämnet är därför naturligt då förståelsen av andra ämnen och samhället i stort ökar markant med denna hållning.

Att kulturrelativisterna och mångkulturens företrädare vill bortse från detta faktum är inte direkt oväntat. Samma människor påstår på fullaste allvar att det inte finns någon svensk kultur. Samtidigt som de med näbbar och klor vill skydda minoriteters kultur t.ex samernas. De vill integrera islams högtider för att denna minoritet inte skall förlora sin identitet och kultur.

Vilka slutsatser kan man dra av denna dubbelstandard och bristande logik? Det enda rimliga är att mångkulturens förespråkare lider av självförakt alternativt har vissa begåvningssvårigheter. Personligen tror jag att båda förklaringarna är relevanta här. Det kraftiga avståndstagandet mot kristendomen borde rimligtvis också klassas som kristofobi om vi använder oss av vänsterspråk.

SVT SVT SvD SvD SvD DN DN GP AB Dagen