En kris påverkar människor olika, ett genomgående mönster är dock ett chocktillstånd initialt följt av reaktion, bearbetning som småningom utmynnar i nyorientering. Ett liknande tillstånd menar jag råder i den svenska politiska verkligheten idag. SD:s intåg i riksdagen chockade de etablerade partierna.
Etablissemangets hanterande av SD karakteriseras nu av följande scenario. Först ignorera, sedan förlöjliga, attackera och slutligen acceptera. Men det är inte SD de skall acceptera, partiet är bara budbäraren. Det är det obehagliga faktum att deras egen politik splittrat och destabiliserat landet. Det är den mångkulturella politiken i kombination med den generösa invandringen som havererat. En invandring av lågutbildad arbetskraft som utan krav på assimilation inte har någon reell chans att klara sin självförsörjning i vårt land. Resultatet blir således skapandet av en ny underklass som blir grogrund för utanförskap och kriminalitet.
Statsministern tänker nu ge sig ut för att destabilisera SD genom att lyssna på dess väljare. Att hans intentioner troligen är rent maktpolitiska och strategiska är oväsentligt bara politiken ändras. Sverigedemokraterna likt alla andra politiska partier har inget egenvärde utan bör bara vara ett verktyg för att kanalisera samhällsförändring enligt väljarnas önskemål. Så länge det dock råder samhällsproblem kopplat till felaktig invandringspolitik kommer SD alltid ha ett starkt stöd. Statsministerns uttalande är även försiktigt positivt ur en annan synvinkel. Ni som förstod mitt ovanstående kris-scenario kan dra era egna slutsatser om hur långt han kommit.
